Jag sitter i en lägenhet i en soffa som sedan måndagen 22/2 har blivit min nya tillfälliga säng.
Jag är dumpad.
Jag har blivit dumpad av den människa som jag trodde att jag skulle spendera resten av mitt liv med, den personen som jag ville dela allt med och den personen som jag har gått igenom så himla mycket med.
Vi har aldrig haft en lugn stund i vår relation då det hela tiden stormat kring oss. Har det inte varit dödsfall så har det varit sjukskrivningar, depression, familjedrama eller annat som vi hela tiden kämpat oss igenom.
Jag trodde vi blev starkare av det, tillsammans.
Förra året var nog det värsta, då det inte var något vi kunde gå igenom ordentligt tillsammans. Det tog oss lång tid att hitta tillbaka till varandra om landa på rätt spår igen. Men vi överkom hindret - vilket gjorde att jag trodde vi skulle klara allt i hela världen!
Tanken på att bilda familj växte sig starkare och det kändes som en bra tid när jag äntligen skaffat nytt jobb, du hade ditt fasta jobb och vi hade kommit överens om att leta hus nere i vackra fina Roslagen.
Då kom smällen.
Att bli dumpad är en erfarenhet i sig, då jag aldrig upplevt det i ett förhållande. Kan bero på att jag alltid undvikit att bli dumpad själv och antingen gjort slut eller sårat den andra personen innan.
Men att få höra orden; jag har inga känslor alls kvar för dig.
Det var som ett slag i ansiktet och en spark i magen.
Från den stunden raserades hela mitt liv.
Jag lämnade lägenheten, packade några väskor och väl i bilen så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Vad skulle jag göra nu?
Jag beslöt mig för att ta mig 25 mil bort från tryggheten vi hade byggt upp tillsammans och landa i en trygghet som alltid funnits sedan jag var barn.
Nu sitter jag här och jag tror att detta är den värsta kvällen under dessa 10 dagar som jag har varit utan dig.
Jag är inte bra på att vara ensam, alls. Kommer aldrig att bli sams med den tanken och jag har gett upp för längesedan att försöka vara det.
Men i jakten på att hela tiden bli bekräftad i mig själv och söka sällskap (som jag inte ens socialiserar med då jag hela tiden sitter med mobilen) så börjar jag fundera på om detta kanske kan vara nyttigt för mig.
Jag är 28 år och det är ganska dags att landa och hitta mig själv. Du kanske gav mig en chans att göra det nu när du dumpade mig.
Det är många råd och mycket som sägs när människor pratar med mig. Blir alldeles matt och förvirrad.
Men det bästa rådet och samtidigt det jobbigaste, som jag hoppas ska leda dig tillbaka till mig är att jag inte ska ringa och böna, be, gråta och vara jobbig. Då de inte är den personen du vill vara med. Jag slåss med mig själv varje dag för att inte sms:a dig eller ringa. Egentligen bara för att fråga hur du mår. Då jag hoppas att du mår skit, för de gör jag.
Kanske är ett slags kontrollbehov av att vilja ringa dig, samtidigt som det är saknad.
Tvåsamhet är svårslaget.
Träffade dig i tisdags, blev överlycklig att du tog dig 11 mil för min skulle så att vi skulle kunna ses, hyffsat halvvägs mellan oss.
Men det var det värsta som jag gjort på länge. Jag kan inte ens minnas vad vi pratade om då jag hela tiden försökte hålla ihop och inte gråta.
För jag vill inte vara svag inför dig, du ska inte få se det. För om du vill ha mig tillbaka, då är de inte den gråtande tjejen som gjorde att du fick dåligt samvete du vill ha tillbaka.
Du vill ha tillbaka mig, den personen jag var när vi träffades. Den delen av mig som kanske försvann på vägen mitt i allt kämpande. Åtminstone så hoppas jag att det är så och att du inte försvinner från mig.
Jag går sönder utan dig :'(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar