- Tomheten

Har tagit tillbaka lägenheten nere i Hallstavik nu.
Micke blev inte glad, vilket jag kan förstå eftersom jag sagt att jag inte vill ha lägenheten en vecka innan. Kände mig som jordens största svin, kände mig så elak.
Försökte så gott det gick att förklara för honom att jag inte gjorde de för att vara elak. Utan för min egen skull då jag inte pallar vara bostadslös och känna att jag inte har någon trygg punkt alls, spciellt när han försvann..
Men jag tror inte det gick in, jag kan ju hoppas.

Jag vet att han nu under påskhelgen varit full hela tiden.
Varit ute med vänner.
Önskar att han ville göra samma sak med mig när vi var tillsammans. Men icke.
Fick en klump i magen när jag fick sms:et att han var ute på den lokala krogen. Hur fan ska jag klara av detta?
Så fort någon vi gemensamt känner frågar hur jag mår så gråter jag.
När jag hejjar på dom så får jag en klump i magen och mår skit efter. Ska det vara såhär?

Har inte druckit en droppe alls, har målat om ett vitrinskåp samt påbörjat spackla och slipa inne i sovrummet. ska tapetsera om tänkte jag. Gör så mycket nytt de bara går här inne.Så jag slipper tänka.

Var ute och gick 8 km idag, gick till gymmet och försökte träna. Kände dock att jag inte hade någon ork. Kanske dags att börja äta snart.
Varje gång jag öppnar dörren så tänker jag att han kommer stå där eller åtminstone vara hemma. Men näe, jag är ensam..

- Agera inte reagera

Kloka ord sagda av min chef och efter fem starka dygn på jobbet så känner jag mig genuint glad idag!
Och stark!

Så det är dags att agera istället för att reagera.

Så, den här helgen påbörjas med att dö i soffan med en gyrosrulle. Vara barnvakt imorgon, umgås med min fantastiska Jonas som ger mig så jävla mycket energi och fina ord.
Åka tillbaka till jobbet på söndag, åka och spela min sista match i Hallsta Handbollsklubb, kliva på mina dygn måndag-onsdag. Åka hem till Alfta, sedan vankas hotell hela helgen i Uppsala med min polare Gabbi som tar lika mycket plats som mig, är högljudd och bara så jävla bra!

Sedan hem till Alfta och eventuellt kanske dra en sista minuten över påsken. Spanien lockar och de är rätt schyssta priser fem dagar, hotell och flyg, halvpensionat ca 3500:-.
Ska man kanske åka själv och försöka hela sig lite?

Sedan får jag se fram emot en dunderlön nästa månad samt Amsterdam med min kära kollega, TK.
Kanske att man ska kolla efter lägenhet att köpa i Uppsala eller Norrtälje.
Känner mig inte redo att avsluta allt och bara dra därifrån. Jag vill nog inte flytta tillbaka till Alfta, men inte heller komma tillbaka till Hallstavik.

Det ger mig ingenting utan Micke.

Jag haltar utan halva mig.

Men nu måste jag börja leva.

- Jag haltar utan dig...

Jag blandar regn nu med mina tårar Sen du försvann så har jag spårat Jag bär ditt armband och all min ångest Ligger i gräset och det är långt hem Haltar utan halva mig Förstår att du är förbannad Vill ha nån annan, men jag behöver dig Kom hit och stanna, vill inget annat Vad gör jag annars Ge mig en chans till, jag ger dig för alltid Fan vad jag har ångrat mig Jag står kvar här så ropa om du ändrar dig (ropa om du ändrar dig) Vi klippte bandet, landa på marken Jag kommer övertyga dig Kan du förstå att jag haltar utan halva mig Minns att vi skratta, glömt att vi bråka Bokade resa men hann ju aldrig åka Haltar utan halva mig Åh, jag haltar hela vägen till dig Ja men om du är förbannad Vill ha nån annan, så krigar jag för dig Kom hit och stanna, vill inget annat Kan inte andaaas Ge mig en chans till, jag ger dig för alltid Fan vad jag har ångrat mig Jag står kvar här så ropa om du ändrar dig (ropa om du ändrar dig) Vi klippte bandet, landa på marken Jag kommer övertyga dig Kan du förstå att jag haltar utan halva mig Gör mer ont för varje hjärtslag Är så tom och du vet att jag Haltar utan halva mig Snälla säg att du är vaken Kan vi göra nått åt saken Haltar utan halva mig (Och jag haltar hela vägen till dig) Ge mig en chans till, jag ger dig för alltid Fan vad jag har ångrat mig Jag står kvar här så ropa om du ändrar dig (ropa om du ändrar dig) Vi klippte bandet, landa på marken Jag kommer övertyga dig Kan du förstå att jag haltar utan halva mig (Haltar utan halva mig) Kan du förstå att jag haltar utan halva mig Men jag rår inte på att jag haltar utan halva mig

- Svagare än svagast

Jag har i min kalender markerat de dagar som jag har hört av mig till honom.
Samt de dagar han har hört av sig till mig.

På dessa 17 dagar har jag hört av mig 7 gånger. Han har hört av sig en dag.
Jag blir så förbannad och mår så jävla dåligt varje gång jag kommer på mig själv att följa den där impulsen som gör att jag skickar ett sms eller ett meddelande på facebook.
Det gör absolut inte att jag mår bättre och definitivt inte när jag får något kyligt svar. Svarar kyligt tillbaka och sedan kommer slaget i magen, då han skickar ett sms om att han bryr sig om mig.
WTF?!

Jag vill inte att han ska bry sig om mig. Jag vill att han ska vilja ha mig, att han ska vilja vara med mig och ingen annan. Att han ska längta tillbaka till mig.
Ingenting annat.

Jag orkar inte med den här smärtan som jag känner nästintill konstant varje dag. Det känns som om jag dör inombords, eller att någon försöker döda mig.
Ibland känns det som om jag inte orkar mer och bara vill dö, snabbt och smärtfritt. För jag orkar inte bära på detta längre.

Jag söker uppmärksamhet och bekräftelse hos alla gamla grabbar som jag haft lindade runt fingret en gång i tiden.
Dum nog tror jag att jag fortfarande har dom lindade runt fingret och bara kan vissla så kommer dom. Dock har jag en som hängt med mig i 8 år.
Jag fick inbjudan att sova hos honom imorgon.

Ordet rebound uppfanns av någon sorts anledning. Frågan är om de är värt det, jag vill egentligen inte ha sex - det vill jag bara med Micke.
Jag vill bara..
Ha den där närheten, uppmärksamheten och framförallt så vill jag bara känna att någon åtminstone vill ha mig när den jag vill ha tydligen inte känner något alls för mig.

- Klen människa

Jag lyckades hålla mig i fyra dagar efter mötet med honom i tisdags.
Men idag brast det.
På något sätt så övertygade jag mig själv om att detta va det bästa jag kunde göra för tillfället.
Så jag skickade på messenger;
Jag älskar dig, jag saknar dig, jag längtar efter dig och jag går sönder utan dig.

Jag ser att han läser det, men han svarar inte. Jag får panik och skickar två till meddelanden;

Förlåt, kunde inte låta bli att skriva. Hoppas allt är bra med dig.

Tänker att du säkert inte vet vad du ska skriva tillbaka, de är okej. Jag förstår.

Det tar honom närmare 20 min att läsa och inget svar.
Vilket nu skapar ångest och de jag egentligen vill skriva är att han ska svara mig. Att de är jag väl åtminstone värd efter sex år, ett svar?!
Men jag kämpar med att inte göra det, det är inte den personen han vill vara med och de är inte den personen jag vill bli..

Tvåsamhet

Nu är vi inne på dag tre av elva dagar som jag inte ska höra av mig till dig.
Ikväll är planerna att supa sig dyngrak och slippa känna efter ikväll. Längtar faktiskt.
Att bara få vara och slippa bry mig.

Den bästa tiden på ett dygn är de första fem minuterna på morgonen när man vaknar. Det tar ju ett tag innan man inser att hela ens liv känns meningslöst och att det rent ut sagt är åt helvete med allt!

Kollar på How I met your mother, när Robin blivit dumpad av Don och hon ser honom på tv:n och ringer honom på fyllan.
Hotar honom.
Jag skulle gärna vilja göra det vissa nätter, men något i min stolthet och envishet håller mig tillbaka. Jag tycker inte om att krypa för någon annan, förnedra mig själv och vara en person som jag inte är stolt över eller ens vill vara.

Så, vad gör jag då istället?

Jo, jag är säkerligen in 30 gånger/dag för att kolla om Micke är inloggad på messenger. Kollar när han var inne senast (eftersom tiden alltid står längst upp under namnet) och framförallt på natten. För att se om han kan sova.
Jag har så att han visas överst på min facebook fortfarande. Det händer inte så mycket alls faktiskt, jävligt irriterande. Allt vore lättare om jag kunde se vad som händer hela dagarna, men de är väl ett kontrollbehov i sig. Som jag inte behövde ha när åtminstone fanns i samma kommun som honom.

Men idag känns som en lite bättre dag, jag har lite att se fram emot ikväll. Sällskap av mina fina barndoms vänner.
Kan åtminstone hålla ihop en timme åt gången nu.
Kan ju inte bli sämre..

- Livet blir inte alltid som man har tänkt sig

Jag sitter i en lägenhet i en soffa som sedan måndagen 22/2 har blivit min nya tillfälliga säng.
Jag är dumpad.

Jag har blivit dumpad av den människa som jag trodde att jag skulle spendera resten av mitt liv med, den personen som jag ville dela allt med och den personen som jag har gått igenom så himla mycket med.
Vi har aldrig haft en lugn stund i vår relation då det hela tiden stormat kring oss. Har det inte varit dödsfall så har det varit sjukskrivningar, depression, familjedrama eller annat som vi hela tiden kämpat oss igenom.
Jag trodde vi blev starkare av det, tillsammans.

Förra året var nog det värsta, då det inte var något vi kunde gå igenom ordentligt tillsammans. Det tog oss lång tid att hitta tillbaka till varandra om landa på rätt spår igen. Men vi överkom hindret - vilket gjorde att jag trodde vi skulle klara allt i hela världen!

Tanken på att bilda familj växte sig starkare och det kändes som en bra tid när jag äntligen skaffat nytt jobb, du hade ditt fasta jobb och vi hade kommit överens om att leta hus nere i vackra fina Roslagen.

Då kom smällen.
Att bli dumpad är en erfarenhet i sig, då jag aldrig upplevt det i ett förhållande. Kan bero på att jag alltid undvikit att bli dumpad själv och antingen gjort slut eller sårat den andra personen innan.

Men att få höra orden; jag har inga känslor alls kvar för dig.
Det var som ett slag i ansiktet och en spark i magen.
Från den stunden raserades hela mitt liv.

Jag lämnade lägenheten, packade några väskor och väl i bilen så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Vad skulle jag göra nu?

Jag beslöt mig för att ta mig 25 mil bort från tryggheten vi hade byggt upp tillsammans och landa i en trygghet som alltid funnits sedan jag var barn.

Nu sitter jag här och jag tror att detta är den värsta kvällen under dessa 10 dagar som jag har varit utan dig.
Jag är inte bra på att vara ensam, alls. Kommer aldrig att bli sams med den tanken och jag har gett upp för längesedan att försöka vara det.
Men i jakten på att hela tiden bli bekräftad i mig själv och söka sällskap (som jag inte ens socialiserar med då jag hela tiden sitter med mobilen) så börjar jag fundera på om detta kanske kan vara nyttigt för mig.

Jag är 28 år och det är ganska dags att landa och hitta mig själv. Du kanske gav mig en chans att göra det nu när du dumpade mig.

Det är många råd och mycket som sägs när människor pratar med mig. Blir alldeles matt och förvirrad.
Men det bästa rådet och samtidigt det jobbigaste, som jag hoppas ska leda dig tillbaka till mig är att jag inte ska ringa och böna, be, gråta och vara jobbig. Då de inte är den personen du vill vara med. Jag slåss med mig själv varje dag för att inte sms:a dig eller ringa. Egentligen bara för att fråga hur du mår. Då jag hoppas att du mår skit, för de gör jag.
Kanske är ett slags kontrollbehov av att vilja ringa dig, samtidigt som det är saknad.
Tvåsamhet är svårslaget.

Träffade dig i tisdags, blev överlycklig att du tog dig 11 mil för min skulle så att vi skulle kunna ses, hyffsat halvvägs mellan oss.
Men det var det värsta som jag gjort på länge. Jag kan inte ens minnas vad vi pratade om då jag hela tiden försökte hålla ihop och inte gråta.
För jag vill inte vara svag inför dig, du ska inte få se det. För om du vill ha mig tillbaka, då är de inte den gråtande tjejen som gjorde att du fick dåligt samvete du vill ha tillbaka.
Du vill ha tillbaka mig, den personen jag var när vi träffades. Den delen av mig som kanske försvann på vägen mitt i allt kämpande. Åtminstone så hoppas jag att det är så och att du inte försvinner från mig.

Jag går sönder utan dig :'(